Det här med bilar och kvinnor.
Kungsbacka är en fantastisk stad. Lagom stor, inga spårvagnar, inte så mycket bröt och stök. Här finns också goda krafter som försöker skapa trivsel genom olika arrangemang.
Ett av mina favoriter är vårens och sommarens lokala bilutställningar. Nåja, det är på en ganska lågmäld och rimlig nivå, men en eller ett par söndagseftermiddagar i månaden träffas bilentusiaster på torget för att visa upp sina pärlor. Det är allt från T-Fordar och Fiat 500 till Rolls Royce och Corvette Sting Ray från tider som vi alla minns och kan relatera till. Det är helt enkelt bilhistoria och design som man inte glömmer i första taget.
Ibland känns det som att det var bättre förr. Dagens strömlinjeformade vidunder som pinats i vindtunnlar för att minska bensinförbrukningen med en centiliter i timmen har en tendens att se likadana ut oavsett biltillverkare. Det finns ingen som vågar stå ut och vara sig själv som Volvo 740 utan alla ska se ut som nytvättade vinthundar på väg mot målet.
Jag njuter i alla fall av dessa fantastiska personligheter från decennier som gått. Inte minst är det trevligt att prata med gubbarna som renoverat dem och vårdar dem som sina barn. Oftast är det män som skapat sig ett motiv och en inspiration att göra något kul på äldre dar. Inga stofiler utan bara män som oss, men med en färdighet och kunskap om bilar som står i en klass för sig.
Nu på den första söndagen släntrade jag till torget, som inom parentes sagt ligger 100 meter från min bostad. Ett antal bilar stod redan uppställda. De gamla Fordarna är alltid där, trogna gubbar som träffar sina gelikar, och Fiat 500 är där liksom ett par DKW, kommer ni ihåg dem. Såg ut som små grodor, men var väldigt potenta och körvänliga.
Jag fäste mig vid en Wolseley, en gammal hederlig brittisk bil som gick i graven i mitten på 70-talet. Mot slutet blev den en lyxversion av Morris och Austin, namn som vi alla känner till. Mannen bakom bilen tittade på mig. Han såg förmodligen att jag också var lite anfrätt av tidens tand och frågade om jag sett en sådan förut. Jag svarade att jag älskade engelska bilar med sin inredning i trä av olika slag.
- Då ska du se den andra jag har, sa han och pekade på bilen bredvid, där en kvinna i övre medelåldern vällustigt sög på en cigarett. Det är min andra favorit, fortsatte han.
Jag kunde inte hålla ögonen borta, det var en Bentley Convertible, från jag vet inte vad. En skitsnygg bil och en parant kvinna, jag visste inte vem jag skulle titta på. Nåväl, hon var ju gift så bilen fick komma i första hand. Fast hon var rätt snygg.
Ja ställde mig framför bilarna och fick min vanliga kick. En klassisk Wolseley och en Bentley Convertible. WB igen. Kan man inte få vara ifred någonstans.
Jag tittade på honom och sa.
- Du har verkligen två fina bilar där, men jag tror att jag gillar din frus bil bäst.
- Vadå fru, sa han, det är min syster. Och hon är singel om du vill veta det.
- Härligt, sa jag, vad heter hon?
- Wiveca Brorsson.
Jag kände hur allt började snurra.